Blå timme vid Musée d'Orsay.

Lastpråmarna plöjer vidare genom huvudstaden utan att ta notis om allt det vackra. Vi andra köar för att komma in till konsten medan soldater med automatvapen granskar oss likgiltigt. Utställningen om den ökände misantropen gör mig rädd för de andra i rummet. Hans rebelliska ultravåld mot sensualismen. Hans avfärdande av den goda människan som den ondas förklädnad. När vi accepterar förtryck i lustens namn. När vi hedrar dem som har till yrke att döda. Lämnar jag målningarna av plågade kvinnokroppar och tar min tillflykt till impressionismen. Där allt är ljus och skönhet. Där ingenting döljs i skuggan. På en kall stenbänk mittemellan sätter jag mig och tänker. Att kärlek och blod har samma färg. Att markisen måste ha fel. Att vi gör ett val. Varje röd sekund.