Genom Nålsögat sent i december, del 2. 

När allt tyngre regnskyar jagar ifatt solen. När allt kraftigare vindbyar rusar genom talltopparna. När allt våtare mossa glänser i halvdagern. Står jag inför den välbekanta sprickan genom berget. Vaktad av eken som nu nästan murknat bort. Den trånga passagen fortfarande lika besynnerligt svår att hitta som när jag var liten nog att pressa mig hela vägen igenom. Med samma känsla av förebådan som då. Samma krypande stråk av fruktan. Går jag allt längre in mellan de höga klippväggarna. Anar jag en närvaro alldeles bakom mig. Är du tillbaka igen. Du som aldrig slutat försöka. Alltid trott det ska gå. Att komma igenom. Äntligen födas.