Nollgradigt på Fasankullen. 

Vinden har stillnat och isen lägger sig på viken. Långt ute hörs ett svagt forsande från några änder som landar. Motorvägen är utom synhåll men mullrar dovt som en avlägsen invasionsarmé. Bland löven på marken några frusna kantareller och fjädrar från en hök och dess byte. Vi omfamnar varandra som ekarna de mosstäckta bergväggarna. Som livet tiden. Sinnet kroppen. Det är otvungenhetens sista dag och vi följer ingivelsen runt udden. Fast vi knappt kommer fram. Fast det är till ingen nytta. Fast ändå. För skönhets skull.