Hårda vindar i Landskrona. 

Stormbyarna viner i Citadellets trädtoppar och vattnet går högt i vallgraven. Utanför den tomma konsthallen står jag och ser skymningen rulla in. I timtal har jag lyssnat på bilradions rapporter om besinningslöst våld. Om en värld i skräck. Om svårigheten att skydda mjuka mål. Tänker på de kallblodiga mördarna som jagar mig i mina mardrömmar. Som alltid hinner ikapp. Som alltid. Sätter jag mitt hopp till de skarpa hjärnornas förmåga. Att kringskära enfalden. Hålla det galna på avstånd. Sätta mjukt. Mot hårt.