Vinterskymning vid Skrivareklippan, del 1.

Dimman hänger över havets oputsade kvicksilver. Längst ut på vågbrytaren är det bara jag och den ensamma fågeln som hör dyningen skölja in mellan stenblocken under oss. Som plågad av någonting trycker han sig mot den yttersta betongkanten mellan mig och fartyget som glider förbi alldeles nära. Dröjer sig kvar in i det längsta med oroliga ögonkast där jag ser svindeln inför det bottenlösa. När han till slut reser sig. Ser jag tomheten där hans ena ben skulle varit. Vingarna som fortfarande bär. De spretiga tecknen. Trotsigt inristade i årmiljonernas flyktiga yta. Ännu. Får ni mig inte.