Apelviken i snöblandat regn.

På motorvägen jag nyss lämnade slukas bilarna av våt dimma. Orörliga står nu trutarna i strandbrynet och tar emot vågorna som brakar in. Fjolårsgräset vitnar av flingorna som inte längre hinner smälta. På campingen står några kvarlämnade husvagnar frusna i tiden. Stel om fingrarna väger jag den här lilla stunden i min hand. Ett obetydligt stopp på en lång resa. Ett kort sammanträffande med tidlösheten. En obestämbar känsla av angelägenhet. Är det just detta. Som är nu. Som är målet.