Bleke i Brandhultsviken.

Med bara en liten stund tillgodo vill jag ändå. Gå genom dalen ner till vattnet. Höra vårkvittret fylla de ännu outslagna lövens tomrum. Känna närvaron av de väldiga ekarna som stått där helt stilla så ofattbart länge. Bråkdelen av en evighet. Ser jag en nedgående sol nudda den fallna stammens mossa. Väcka liv i det som multnar. Värma mig det lilla ögonblick jag hinner sitta vid stranden. Vid den igenvuxna stigen där pojken cyklade. Han som älskade den där sagan. Som anar tunga vingslag från skogen bakom sig. Som svävar iväg över viken. Till landet längesen.