Vårtecken i Ödeshög.

Från långt borta hörs vägen men annars bara talgoxens hälsning till ljuset. När Ombergs blåskimrande kontur svartnar i solnedgången. När de sista strålarna dröjer kvar ute på fälten. När landskapet sakta slocknar och det förflutnas andar kommer fram ur de livslånga skuggorna. Andas jag stunden. Läser jag de tusenåriga tecknen. Mitt namn på Rökstenen. Löper mina fingrar i runornas sirliga skåror. Ristade för den som dött. Av den som fortfarande levde. Till oss som en gång skulle födas. Av kärlek. Till ljuset.