Örsviken på gränsen till vår.

Jag passerar de vresiga skyltarna som vill stänga mig ute. Förbi villan där en hel skog fått dö för att den skymde utsikten. Förbi allt det fula som vi stänger in skönheten i när vi försöker äga den. Går jag över tången som lagt sig långt upp på asfalten. Strömmarna av regnvatten som spolat bort stigen. När solen nästan bryter igenom. Lyfter en vigg från vattnet och försvinner ut mot havet. Som om vi alla hörde hemma. Precis där vi råkar landa. Som om vi alla hade tillträde. Till det som är vårt hem i den stora tomheten. Till en gemenskap. I det oändligt ensamma.