Aftonrodnad vid Ångbåtsgrundet.

Nästan omärkligt. Är vattnet på väg att ta tillbaka den torrlagda havsbottnen. Fladdrar några ljus till liv bland fartygen ute på redden. Kommer in över det stilla vattnet varma läten från måsar som möts någonstans bland ytterskären. Skäller rådjuren inifrån skogen och det dröjande ljuset blänker i fuktig sand. Tänds den första stjärnan och i stunden finns en tillförsikt som inte släcks med det fallande mörkret. Hit tog vi oss. Hit nådde inte världens smärta. Hit ska vi alltid återvända. Även då. När klippan plötsligt kommer upp ur djupet. När havet tar tillbaka oss. När vi som en krusning. Sköljer in och nuddar sanden. Nästan omärkligt.