Hornstull efter regnet.

Kala putsfasader lyser i kvällssolen och några joggare stretchar mot en parkbänk. Jag fångar de sista strålarna bakom Solgrillen och de glittrar i pölen på metallbordet. Tanten tackar genom luckan innan hon går iväg med sin lilla hund. Det är glest mellan allt och varje människa är synlig. Långt borta är virrvarret och förgörelsen. Vargtimmen och besinningslösheten. När skriken från en mås ekar mellan husen och en skuta glider under Liljeholmsbron. När avsaknaden är min bundsförvant och ingenting egentligen händer. När tomheten är mitt sällskap och en regnbåge sträcker sig över himlen. Finns jag verkligen här. Längtar jag ingenstans.