Blåsig vårmorgon på Strandridaregatan.

Gråvita regnmoln vältrar sig fram över hustaken och i revorna syns den djupblå oändligheten. Förbi mot dagis stretar småbarnsföräldrar. Jagande tiden som fattas. En chans att stanna. Ett längre tillsammans. När körsbärsträden redan blommat över men syrenerna doftar ännu en stund. När osynliga småfåglar kvittrar mellan husen och ett frö landar i min kaffekopp. Misstänkte vi inte alltid att nuet är sannare. Varandet viktigare. Den lilla stunden större. Än all denna framtid.