Sent en kväll på Ocean Front Walk.

Mörkret har sänkt sig över stranden och ett enda ställe håller fortfarande öppet. Utifrån gatan tittar vi in på scenen ihop med en samling härjade själar. Som lockats fram ur sin hemlöshet av den där dödsföraktande rösten. Som minns något viktigt från längesedan. Då när livet bara börjat. Som för ett ögonblick glömmer sig själva och dansar på asfalten till den uppkäftiga hammondorgeln. Som sjunger med i sista låten som om den skrivits för dem. Medan bandet låter kusligt nära originalet och det nästan kunde varit han. Som står där framför mikrofonen i sitt trassliga hår. Som mötte slutet i sin egen svärta. Som trotsigt talar till oss här vid världens ände. Som om han var vår enda vän. The end.