Vid Timber Cove den kortaste natten.

En sval havsbris sveper runt oss där vi kurar vid elden. Fars dag är på väg att brinna ut medan vi grillar marshmallows och vågorna slår mot de vittrande klipporna därute i mörkret. Drömmande vandrar jag iväg på mångatan över Stilla Havet. Förbi Jupiter och Venus som sakta går ner bakom världen. Rakt igenom den mörka materien. Ända till alltings början. När jag ser tillbaka över axeln lyser inte ett enda ljus längs Sonomakusten. Bara en oändlighet av stjärnor. Bara hans välkända anletsdrag upplysta av flammorna. Bara den yttersta meningen. Den största gåvan.