Högsommarkväll i Slottsskogen.

När vinden ruskar hårt i träden och det går vågor över Stora Dammen. Drar ovädret fram över himlen och det lövgröna skär mot det gråsvarta. Kurar änderna vid strandkanten och uteserveringen har stängt i förtid. Är skrattmåsarna de enda som samlats ute på gräset i tyst väntan på mörkret. Försvinner enstaka joggare förbi. Skyndar jag ingenstans. Hämtar jag upp från årens djup. Kärleken till frånvaron. Till staden som födde mig. Hennes folktomma gator och kringblåsta höjder. Hennes skoningslösa gleshet och sorglösa vemod. Hennes prövade tillit och ständiga längtan. Utåt väster. Dit ljuset flyr.