Fuktig torka i Topanga Canyon.

Vi lämnar strandens dimmoln och kör upp genom den törstande dalen. Här bränner den eviga solen, men under sykamorträden gömmer sig en sval skugga. Vi sätter oss vid ett bord nära bäcken som fortfarande sipprar litegrann. Det är sig likt på Inn of the Seventh Ray. Lika magiskt stilla. Lika självklart tystlåtet. Lika avlägsen den svultna jättestaden på andra sidan berget. Inne under grenarna skymtar buddhan tillsammans med en ängel. Hör vi dem inte viska om människornas längtan. Ville vi inte stanna för alltid här. I livsskuggans dal.