Hindens Rev mellan vind och lä.

Violerna lyser ännu blåare än det nykläckta äggskalet. Bland fjolårets kvarlevor går vi allt längre ut på tungan av land som slutligen ska försvinna i djupet. Ena stranden alldeles lugn. Den andra med vågorna rullande in. Vi som i skydd av den stora båken gissar fåglar och äter vår matsäck. Lyssnar till träden. Försvinner i tiden. Örnen och tranan. Seglande på den friska östanviden. Alltid tillsammans. Alltid ensamma. Allt högre. Allt. Närmare. Varandra.