Snekkersten i åskvärme.

Nedanför de mondäna villorna med sina poetiska namn ligger vi utsträckta i sanden. Solen når precis över molnen som höljer Ven i ett grågrönt regn. Vi doppar oss i det klara vattnet och älskar att vi är här nu. Att vi har de färska bröden och den milda danska osten. Att vi kan dåsa en stund utan tanke på världen. Att någons barn leker borta i sanden och ingenting är allvar. Utom att vi ska vidare så småningom. Längre söderut. Längre inåt. Längre närmare. Den plats i overkligheten. Där hjulen inte snurrar.