Solen går ner över Tistlarna.

Vattnet står lågt och jag nuddar vid bottnen när jag dyker från klippan. Det är svalt men inte kallt och tången under mig är mörk som på hösten. En korp flyger in över skogen och det dova kraxandet ekar i den spegelblanka stillheten. Pottarna har nästan torkat ut i värmen men regnet är på väg. En skugga som drar över mitt djup. Och jag upplever allt som om det var länge sedan. Sanden mellan mina tår. Den fuktiga handduken mot huden. Allt det där omedelbara. Som omsluter mig. Som varje sommar. Var själva livet.