Kulet regn över Solbacken.

Vinden luktar skog

när jag går ner mot havet.

Under det stora huset på kullen

där det alltid var sommar.
Där svarta Beatlessinglar

låg strödda över sängarna

och undulaten

flög ut genom fönstret.
Där hon badade mig

i en plåtbalja på köksbordet

och gömde sig i garderoben

när åskan gick.
Där jag stod vid stjärnkikaren

och såg ut mot gattet.
Mot Sockertoppen som lyste vit

i den glittrande viken.
Mot bryggan där segelekan låg

och båthuset med alla sina hemligheter.

Länge gick jag runt i dungen

och ropade hans namn.

Hennes namn i våningens mörker.

När vi flyttat tillbaka till stan igen

och plötsligt en dag.
Hon var borta.