Fruset ögonblick på Stora Amundön.

Snabbt stelnar

mina fingrar i kylan

när jag går ut mot ljuset.
Över allt det som stannat

i en rörelse.
Över gräset som minns sommaren.

Över sanden som minns vågorna.
Över vågorna som blivit is

men ändå inte kan glömma.
Solglittret därute

på öppet vatten.
Svanarnas sjungande vingar.

Som plötsligt fyller luften

och sedan är borta igen.
Som gården i ekdungen.

Där några grundstenar

är allt som finns kvar.

Där det odlades kål

och gömdes smuggelgods

under golvet.
Som livet.

Vi stoppade under rocken.
Hoppades kunna

få med oss.

Till nästa stund.