Snömoln över Sankt Annas skärgård.

Grenarna hänger tunga

och skogen känns lika livlös

som rösena från stenåldern.

Vi försöker tyda spåren i nysnön

och med trevande steg

hitta den försvunna stigen

uppför berget.

Ser himlen klarna en smula

över det stora tysta.

Tittar efter havsörnen

som brukar hålla till häruppe.

Hör det dova mullret från lastbåten

innan den försvinner bakom udden

och tystnaden omger oss.

Som om den aldrig brutits.

Som om vi var ensamma i världen.

Ser vi så långt.

Så ofantligt mycket.

Så underbart lite.

På vägen ner

inte ens våra egna spår.

Var vi kanske aldrig.

Verkligen här.