Skälderviken mellan vinter och vår.

Ute på vågbrytaren

torkar skarvarna sina vingar

i den nollgradiga västanvinden.

Rullar vågorna in

över det jordbruna vattnet

som strömmar ut från skogarna.

Skingras molnen under en sol

som varken dömer eller förlåter.

Blir jag allt tystare

i mitt samtal med tiden.

Ser jag allt vi varit och skall bli.

Känner jag allt vi ville

och ännu hoppas.

Som drivveden uppspolade

minnen av vårt innersta.

Som tånghögarna

början på nya territorier.

Som sanden viss

om vår flyktighet.

Blir jag varse.

Ögonblicket

som just var.