Senvinterskymning vid Kullaberg.

Ner i ett hav av ljus

sjunker solen.

Det mörknar redan

i bokskogarna

på norra sluttningen

och alla är på väg tillbaka.

Som för att avhandla en ödesfråga

har sångsvanarna samlats

ute på fältet.

När vi trevar oss

nerför den branta stigen

över trädens nakna rötter

ännu halare av frosten.

Passerar genom öppningen.

Tränger oss in i gångarna

mellan glatta väggar.

Hör andetagen från vattnet

den pulserande tystnaden

från stenarnas inre.

Kommer tanken till mig

att vad fysiken kallar

död materia.

Tillskriver den också.

En levande kraft.