Soldunkel i Bäckravinen.

Som kyrkoruiner reser sig

skeletten av döda almar

genom lummigheten.

Gradvis löses jag upp av grönskan

medan stadens buller

drunknar i fågelsången.

Vadande genom vita stjärnor

söker jag en annan av skogens örter.

Den giftiga som är inristad

till hennes minne

i ett block av blank saknad.

Den ljuva som ringer ut sin längtan

med vita små klockor.

Som jag hittar

längre upp bland ekarna.

Där ljuset slipper igenom

men marken är mager och stenig.

Där näktergalen lockar andarna

till dans med sin trollsång.

Blir jag stående vid bäcken

som hjälplöst sinar i värmen.

Mitt i den berusande doften

som virvlar förhäxande omkring mig.

Du grät visst aldrig för mig.

Jag som födde dig i tårar.

Torkade ut.

Kanske en vacker dag.

Dina ögon vattnas.

När regnet faller igen.