Gråvädren vandrar över Dartmoor.

Genom tunnlarna

av lummig grönska

kommer vi plötsligt upp

på den karga heden.

Där ängsullen darrar

bland tussar av äkta vara

från utegångsfåren som tittar

nyfiket på oss

men snabbt går vidare

till det som är viktigt.

Där den regnkalla

vinden från norr berättar

om dem som levde här

vars själar vaktas av korparna.

Går jag in i domarringen.

Mitt i kretsen av bistra gestalter.

Blir jag granskad, mätt och vägd.

Jag som inte formats

av traktens tenn och koppar.

Som inte är hård

och kall som brons.

Finner vi skyldig.

Du mjuka och varma.

Man av ull.