En försvinnande stund på Gondwana.

Där åkrarna plötsligt upphör

och människan förlorar sitt herravälde.
Där vattnet tar över

och ingenting längre är fast.
Står jag bland resterna.

Av ovädret som rycker

i himmel och hav.
Av en jättekontinent

som bara klipporna minns.
Av livbåtsstationen

som var enda hoppet

för alla skeppsbrutna

därute i vågorna.
Finns bara tillförsikten kvar.

Hos det som vilar

i förflyktigandet av sin fullbordan.
Som sorglöst ger sig

åt förgängligheten.
Som står inför

den svindlande ändlösheten.
Utan att fästas vid sina rädslor.

Utan att grämas över sina oförmågor.
Bara i anspråkslös förvissning.

Om den omistliga storheten.
I att en gång

ha funnits.