Sommarsolstånd vid The Lost Gardens of Heligan.

Nersänkta under de böljande fälten

ilar vi fram på ändlösa villovägar.

Över mjukgröna kullar

och strömmande vattendrag.

Genom frodiga dalar

och gömda byar.

Förbi de svårmodiga medeltidskyrkorna

med sina bistra gravplatser.

Längre in i det nästan bortglömda.

Tills vi når dit som alla lockats

med ett löfte om förtrollning.

Om att upplösas

i prunkande ljuvlighet.

Där den försvunna lustgården återfunnits.

Där stillheten blivit sitt eget offer

och det är lång kö till saligheten.

Vänder vi i den fullsatta cafeterian.

Försvinner vi spårlöst igen.

Som fasanerna vi skymtar längs vägen.

Tillbaka in i livets labyrint.

Sökande ett eget paradis.