Himlen mörknar över Anten.

Björkskogen hukar

inför ovädret som kommer in.

Över ett Sverige

som nu är museum.

Under ett parasoll

med bryggkaffe i en plastmugg

medan regnet rasar ner

är jag ensam den här gången.

Utan pojken som blivit stor.

Vad är det du söker.

När rälsbussen lämnar perrongen

i en tapper hedran av det förgångna.

När dropparna smattrar mot bladen

och du inte kan återvända.

Söker du den där andra pojken.

Han som lade femöringar på spåret

och såg dem bli ännu större.

Han som gick längs banvallen

bland rälsspik och slipers.

Efter att rälsen rivits upp.

Som går här nu längs perrongen.

Letande rostande.

Spår av en barndom.