Vid Ekelund innan solen är borta.

Enstaka fåglar

kommenterar lågmält

den senkomna värmen.

Under en himmel som är helt blå

för första gången på veckor.

Minns jag plötsligt

högsommaren omkring mig.

På ängen där höet ligger slaget

och det alltid finns en försoning.

Där skogen höjer sig

som en förväntansfull läktare.

Där jag går ut som på en väldig arena

men publiken är andäktigt tyst.

Där min enda prestation är närvaron

och min enda seger

är över distraktionen.

Blir jag stående

tills jag inte minns mitt namn.

Tills stjärnorna tänds

någon annan årstid.

Tills jag går av planen

utan att ha vunnit något.

Mer än mig själv.