Kvällsvind i Borghamn.

Den väldiga insjöns vågor

kommer in över piren

med havets kraft.

En brokig skara båtar

rycker modstulet i sina tampar

och några turister letar förgäves

efter någon att fråga.

I förgätna travar

ligger polerade block

av kalksten och marmor.

Spruckna och brutna.

Vassa fragment

av ett strävsamt förflutet.

Skärvor av det en gång tilltänkta.

Som ett grusat romarrike.

Som tomrummen i berget.

Är denna plats fylld av något

som inte längre har form.

Glömd av tiden

men ändå så märkt av den.

Förlikad med sin tysta ängslan.

Skygg men sällskapssjuk.

Följer den efter mig

ut på nocken.

Genius loci.

Platsens själ.