Stallviken sent om sommaren.

Helt platt mot asfalten

ligger koltrasten.

Som en petroleumsvart sol

med stjärtfjädrarna strålande

åt alla håll.

Som stelnade gester av medkänsla.

Bugar den brunlila vassen i dikesrenen.

Som i blickstilla förstämning

tycks skogen sörja

rösten som tystnat.

Den trolska som gav skönhet åt mörkret.

Långt inne i stillheten.

Hör jag inte motorbåten

som rusar fram mellan holmarna.

Förnimmer jag knäppandet

från tången när vattnet drar sig undan.

Ser jag ljuset tyna

inne bland stenarna.

Försvinna bort över vattnet.

Dö ifrån oss som årstiden.

Upplösas av natten.

Sjöfågelns mörka kontur mot himlen.

Förtröstans lätta vingslag.