Septembersol vid Sörvarpet.

På de rosa utklipporna

är det stilla i frånlandsvinden.

Kluckar mjuka vågor förstrött.

Bara sporadiskt

kommer en båt i farleden

och långt därute

släpper Väderöarna från horisonten.

När kammaneterna glimmar neongrönt

och scharlakansröda höstmaneter

driver förbi med strömmen.

När djuplila sjöstjärnor

skrider fram över bladtången.

När huden blivit varm

av det bländande glittret.

Låter vi oss sjunka.

Ner i den kylande sältan.

Genom den häpna tystnaden.

Ända till vårt största djup.

Där vi inte längre

finns för världen.