Ändlös sommar i Stallviken.

Oförklarligt tom är badplatsen

där jag tusen gånger simmat

över den krusade sanden.

En mild sydvind tränger tillbaka hösten

och lockar ut mig i vattnet.

Jag borstar av mig älgflugorna

från den torra skogen

och går genom vågorna över viken.

Det ryker om sandskäddan

som plötsligt skjuter iväg

och en tångräka sprätter under foten.

Trotsigt gungar den ensamma segelbåten

ute vid sin boj och jag minns stormen

som snart ska komma.

Hennes pappas långsmala havskappseglare

som slet sig en natt.

Hon som var skönhet.

Spillrorna av mahogny

därnere bland tången.

Hon som drog och slet i min längtan.

Som aldrig fick veta.

Vad jag ville ha sagt.

Pojken med det tysta hjärtat.