Genom Mörkerhålet en frisk vind.

Som en pansarkryssare

stävar den långasmala ön

vidare över Östersjön.

Klyver den stormvågorna

med sin yttersta udde.

Bär den oss ännu

en bit genom livet.

Fem män som kunde haft

varandra på kornet.

Som kunde spridit

död och förintelse.

Som följts åt ända hit.

Där vi står på igenfyllda bunkrar

och raserade skyttevärn.

På ett krig som inte blev av.

På rädslan för de andra.

På ett svagt hopp om försoning.

Vid kanonen som fortfarande

pekar mot öster.

Minns jag övningen med bajonett.

Hur vi skulle sticka in

och röra runt.

Hur den plågade sergeanten

lät min vägran passera

utan bestraffning.

Hur våra blickar möttes.

Vi som aldrig ville

varandra något ont.

Vi som älskade livet.

Precis som de andra.