Hallowen vid Knäreds Kyrka.

Några enstaka lyktor

flämtar mellan gravarna.

Dimman är mättad

av den sötaktiga doften

från en balsampoppel

som mist sina löv.

Kyrkogården ligger öde

och tornets upplysta urtavla

visar tiden för ingen.

Långt borta i brådmörkret

tycker jag mig höra barn skratta.

Då plötsligt klockan slår

små kalla droppar faller på min hud

och steg kommer över gruset.

Det blir tyst igen och kanske

har tiden stannat.

Ville du mig något.

Säg inte att jag skrämmer dig.

Du som är den mäktigare.

Du som förmår att känna dofter.

Du som är livet.

Du som förmår.

Att rysa.