Skymningstid vid Flammafallet.

Mina steg mjuknar

i den ljusgröna mossan

som är golvet i granarnas salar.
Från långt borta det dämpade

knattret från automatgevär
som allt mer uppslukas

av bruset från forsen.
Där jordens brunsvarta blod

strömmar genom mina tankar.
Följer jag Krokån uppströms

utan plan eller uppsåt.
Annat än att försvinna.

In i den väldiga tystnaden.
Det lågmälda suset från skogarna.

Det trösterika ljuset

från en uppsprucken himmel

där molnen vandrar utan mål.
Tills jag går ner mig

i den sanka myrmarken.
Tills jag gläds åt stigen

jag hittar tillbaka.
Tills mörkret faller.

Kriget tystnat.
Och det djupt nere

i mitt sinne.
Råder en bräcklig fred.