Allhelgonatid vid Oxhultasjön.

Med ett dovt brakande

skär propellerbladen

genom den råa luften

som varslar om vinter.
Ohörbart kraschlandar

en vissnad årstid

runtomkring mig.
Bara grunden

och en torrlagd brunn

är kvar av storgården

där det bodde folk i århundraden.
Väl förskansad på sin ensliga ö

föll den slutligen offer för evigheten.
Som den här dagen

när mörkret snabbt kryper på

och skogarna svartnar runt sjön.
Tycker jag mig se

i det döende ljuset.
Nere vid vattnet en ryggtavla

tecknad med kol.
Tungt lutad mot sitt rostiga svärd.

Såg jag dig inte här

en sommar för länge sedan.
Med en liten pojke

i det ändlösa regnet.
Hur tappert du kämpade.

Men segern är inte över tiden.
Den är över längtan.

Önska dig bara det oskattbara.
Du redan bär med dig.