Vinterskugga i Hovs Hallar.

Uppe bland träden vid klippbranten

håller hösten på att tappa fotfästet.
Men här nere vid stranden

är tiden ingen angelägenhet.

Blytunga snömoln drar in från havet

som de alltid gjort.
Och jag slår mig försiktigt ner.

Hos dem som gått före mig här.
Hos gärdsmygen som slinker fram

ur varats trånga tomrum.
Hos stenfolket

som med gastkramande tålmodighet

inväntar en avlägsen istid.

Som schackpjäser jag i tankarna flyttar.
Går jag med kungen utåt vattnet.

När skymningen kommer snabbt

och det isar i själen.
Halkar jag och står på näsan.

Ligger jag bland blocken

med blodet rinnande från pannan.
Kommer en skugga över mig.

På det draget

blev du inte matt.
De dödas dag var igår.

Vi ses en annan gång.