Västerhavet i den aprikosrosa timmen.

Redan långt inne i skogen

hör jag havet.
I vattenbrynet en döende manet

och några vissna eklöv.
På hällkaren en tjocknande is.

Snabbt bort över viken

två sjöfåglar tätt tillsammans.
Bakom horisonten

en falnande skymning.
Över skogen

en stigande måne.
På en ilandfluten planka.

Försöker jag lyssna.
Djupt inifrån.

Är vi glada att du kommit.
Vi som liknar evigheten

men är förgängliga som du.
Förbundna av osynliga krafter

genom så mycket tomhet.
Men vad kan vi förmedla

som du inte redan vet.
Att det inte är slutet

som räknas.

Bara hela tiden.
All början.