I trollskogen nedanför Kumlet.

Faller redan skymningen

som dropparna

från de tunga molnen.
Kryper knotiga tallar längs hällarna

medan vinden jagar i deras kronor.
Känner vi jordens stilla undran.

Nära den fuktiga myllan

som andas med oss.
Multnar bland barr och ekblad

vår ängslan över världen.
Hörs ett oroligt hav

genom grenarna.
Lika osynligt som vi

härinne under berget.
Där träden har röster

och stenarna ansikten.
Där sprickan ner i underjorden

öppnar sig bakom oss.
Tystnar vi en stund och lyssnar

till det djupnande mörkret.
Som födde vår värsta rädsla.

Och allt vårt ljus.