Publicerad den: December 06, 2016
Vintersol över Rossö.
Svagt någonstans utom synhåll
piper ett larm
som ingen stänger av.
Över sprängstenen längs stranden
går jag för att söka efter skönhet.
Förbi den skygga vik
där en tunn hinna av is
varslar om mörkret
som snart ska komma.
In bland de stumma fritidshusen
som med sina förnumstiga staket
stänger inne en trevande ängslan.
Som alltid för sen till solen
känner jag hur ljuset rinner
ut mellan småtallarna.
Under den impregnerade telefonstolpen
där en hackspett maniskt
hackar efter liv.
Vänder jag mitt i steget.
Mitt i den outhärdliga prydligheten.
Hittar jag mig själv.
Sitter jag en stund i vattenbrynet
för att återbörda musselskalen
som jag hade med mig.
Så vackra igen under vattnet.
Stilla som havet.
Romantikern som drogs till verkligheten.
Skymningsmänniskan
som älskade ljus.