Smögen i svartvitt.

Oupphörligt

patrullerar havstrutarna

över den kala skärgården.
Pressar en rastlös sydvästan

mot mitt ansikte.
Vakar stenkumlen

över tomma vatten.
När kvällningen kommer snabbt.

När den svaga rodnaden

i svärtan tonar bort.
När natten alltjämt

blir längre för var dag.
Jagas jag över klipporna

av en skugga

från händelserna i världen.
Kan jag inte komma undan

en känsla av förebud.

Bekymras jag på djupet

över människorna.
Över en synbarlig polarisering

mellan ont och gott.
Ser jag ut över ett upprört hav.

In i det envisa skenet från Hållö.
En påminnelse utan slut.

Om att allt mörker har ett ljus.
Allt ljus ett mörker.

Att ingenting bara är.
Svart eller vitt.