Snömoln över Sotefjorden.

I det fritt fallande mörkret

porlar en bäck under ljungen.
Fladdrar några svarta vingar förbi.
Driver ejdrarnas förundrade läten

iväg över vattnet.
Går jag längs kanten

av allt som spolades upp

i stormen.
Av min vetskap om världen.

Av all min längtan.
Närmar jag mig

det stora ogripbara.
Det till synes påtagliga

vars konturer suddas ut

som min egen.
Blir jag en del av mysteriet.

Undrar jag.
Om inte overkligheten

är det enda verkliga.
Alltet det enda jaget.

Outgrundligheten

det enda säkra.
I mitt stilla sinne.