Dimma i väster.

Från någonstans i osynligheten

kommer hägerns hesa skrik.
Det krasar från issörjan

och ingenting är längre givet.
Mer än vassen som vajar

i det flyende ljuset.
Mer än dropparna från träden

i den stumma skogen.
Som världens tårar utan uppehåll.

Går jag längs stigen

med otålig beslutsamhet.
Ensam och ändå

med så många själsfränder.
Marscherande över hela jorden

i den feminina aspektens namn.
Rör vi oss framåt i lös formation.

Utan andra vapen

än visionen om rättfärdighet.
Förenade i en brännande känsla

av angelägenhet.
I en ursinnig kärlek

till allt som är skyddslöst.
Ser vi så tydligt i varandra.

Kraften som har väckts till liv.