Dimman lättar i Ablahamn.

När bukten böljar

saktmodigt i frånlandsvinden.
När halvön på andra sidan

fortfarande döljs av grårosa dimbankar.
När solen bryter fram över krönet

och träffar själens känsligste punkt.
Börjar klippornas toppar att glöda.

Lyser havssulornas vingar bländvita

när de seglar över världen.
Som om allt var deras

och ändå ingens.
Porlar bäckarna tillitsfullt

ner mot stranden.
Går jag över

de våta klapperstenarna.
Bekymrar det mig inte

att jag fastnar i törnena.
Hör jag inte längre sorlet

från mina tankar.
Våra kvidande farhågor.

Ser jag långt därnere.
Drivande i solvinden.

En ensam blå planet.
Ingens och ändå vår.