Vintersol i Ransvik.

Fast serveringen är stängd

och klipporna öde.
Finns en förväntansfull

närvaro i luften.

Bland de kala ekarna på branten

som skimrar i granitgrått.
Över det iskalla vattnet

som böljar i sommarblått.
Sveper skarven förbi

och är redan i nästa årstid.
Stelnar mina fingrar i vinden.

Är Själland försvunnet i diset

och hela världen i upplösning.
Kommer den emot mig

nerför solgatan.

En trevande värme.
En förhoppning om storhet.

En visshet

om att det aldrig

varit viktigare.
Att göra sig tydlig.

Hissa sin flagg.
Bekänna sin färg.

Varenda nyans.
I ditt spektrum.

Vill jag se.