Skarpt vårljus i Burensvik.

Som en oupptäckt kontinent

hägrar Kullaberg i fjärran.
Över stenåldersgravarna

svärmar en flock kråkor

och drar bort mot sitt natträd.

Över resterna av skärvefabriken

går månen upp

medan solen sjunker

mot horisonten.

Bor ännu i sommarhusen

samma plomberade tomhet

som i bunkrarna längs stranden

och inte en människa syns till.
Bara min egen långa skugga

rör sig över utmarkerna.
Som andra

i tusentals år före mig.

Levde av sten.

Staplade och krossade den.

Gick till vila under den.

Sökte lä här bakom den.
De som också visste.

Att bygga framtid

av det förflutna.
Mjukt av hårt.

Helhet av skärvor.