Tylösand i sjörök.

Istället för att gå

bort över stranden

viker jag av utåt klipporna.
Där den ensamma korpen

studerar mig på behörigt avstånd

och sedan är borta.
Som i ett trollslag

har den varma vårdagen suddats ut

och världen blivit ett vitt töcken.
Som av rök från en väldig vårbrasa

täcks den blå himlen över.
Dimbankarna som nyss

vilade på horisonten

har klätt hela kusten i glömska.
Jag andas in havets andedräkt

och blir allt lösare i konturerna.
Minns inte längre det oviktiga.

Det som annars syns så mycket.
Ser nu bara det osynligaste.

Längst inne i varandet.
Drivande genom görandet.

Våra flyktiga andar.