Tiden rinner genom Axelstorps skogar.

Det klarnar uppe på åsen

och molntäcket vandrar

bort över inlandet.
Nygödslade åkrar fyller havsvinden

med den oblyga lukten av återfödelse.
Bäcken skär allt djupare ner i berget

och på de motvilligt multnande boklöven

kanar jag ner i ravinen.
Här i trakten av den gamla ättestupan.

Alldeles efter sista köldknäppen.
Just innan vitsipporna.

Knoppsprickningen.

Forsärlans återkomst.
Precis när själen tar sats.

Rör sig mellan träden.
Han som levde allt längre.

Kände allt djupare.
Förundrades allt oftare.

Älskade.
Allt.

Mer.